Skidorna

Skidsäsongen är igång. Hörde fyraårige sonen inifrån teverummet: ”Och Calle Halfvarsson har visst rakat sig idag.”

Vi går leende in i vinterperioden. Tre S-aktiviteter står på schemat: skridskor, skidor och skriv, fint det.

Annonser

We meet in dreams

Daniel Mendoza (Good News Magazine) har skrivit den här texten, vilken tog sig in under huden på mig:

Nio och ett halvt år är vår äldsta son. När han åt frukost i morse satt jag och betraktade honom. Ett vackert och tryggt barn. Jag kunde då inte låta bli att jämföra de första nio åren av våra liv.

När jag var nio år hade jag hunnit med:
Att bo i två kontinenter, i fyra länder och mellan fem och tio olika städer
Levt fya år av dem på flykt
Förlorat allt
Inte hunnit få vänner
Mitt på natten sprungit halvnaken på en gata och ropat på hjälp för att rädda min mor
Försökt att lära mig fem olika språk
Varit onykter
Sett människor dö
Se djur bli mördade
Sett människor med tillhyggen och vapen attackera varandra
Bott i hus, kyrka, lägenheter, flyktingförläggningar
Somnat hungrig
Somnat rädd
Arbetat för att få lön
Stulit mat
Slagits med knytnävarna
Haft en kniv mot min hals
Haft en revolver tryckt mot mitt huvud
Vaknat av att en vuxen siktat med ett gevär mot mig
Blivit grovt misshandlad ett antal gånger
Sett vuxna ha sex
Provat att röka
Använt vapen för att döda djur
Sett familjemedlemmar bli grovt misshandlade
Försökt två gånger att fly hemifrån
Försökt varje dag att överleva mina mardrömmar
Sovit i flera år med ett vapen under kudden
Och annat jag har förträngt…

Leon, vår äldsta son, är nio och ett halvt år.

Han spelar trummor
Han går på dans
Han åker skidor
Han har massor med vänner
Han lär sig språk han tycker om
Han älskar böcker
Han har fått prova på aktiviteter han velat
Han har haft hundratals dagar där han bara varit
Han har besökt andra länder
Han har drömmar
Hans bror är hans bästa vän
Han har varje dag fått höra om att han är älskad
Han har varje dag fått höra att han är vacker
Han har varje dag fått vara sig själv
Han har varje dag fått hjälp
Han har varje dag blivit sedd
Han har varje dag fått känna sig trygg och respekterad
Han har varje dag fått en kram när han vaknat och en puss när han gått och lagt sig
Han säger att han ska bli en luffare
Han säger att han ska bli författare
Han säger att han älskar sitt liv
Han säger att han är unik
Han vaknar på morgonen, ler och säger ”Hmm… så skön dröm, jag ska somna om”
Jag hör honom skratta varje dag

Han har sett människor rädda djur
Han har fått ta del av människor som räddar människor
Han har sett sin föräldrar plocka upp skräp andra slängt
Han har aldrig hört sina föräldrar skylla saker och ting på andra, knappast varandra
Han har aldrig sett våld i hemmet
Han har aldrig sett sina föräldrar onyktra
Han har aldrig hört sina föräldrar kalla varandra eller andra för dumma saker
Han har sett sin pappa arg, men fått en bra förklaring till varför
Han har alltid fått svar, eller en förklaring till varför han inte kan få svar, på alla sina frågor
Han har aldrig behövt somna hungrig
Han har aldrig somnat gråtandes

Han har aldrig varit rädd
Han verkar inte ha några mardrömmar
Han har varje dag ätit frukost, lunch och middag
Ingen i hans familj har någonsin ljugit för honom
Och varje gång han sagt ”Pappa” har jag släppt allt

Så tack Sverige. Tack till er som byggde detta vackra land. Jag gör mitt bästa för att göra det ännu bättre. Kan inte visa tacksamhet på annat sätt. Jag håller mig borta från diskussioner om hat, om rasism, om rätt och fel. Jag sprider istället kärlek så mycket jag bara kan. Det är mitt sätt att bidra till debatten. Det är mitt sätt att visa att jag är tacksam. För jag är det. Och när jag nu betraktar mina två söner, när jag tänker på att jag tack vare detta land kunde göra upp med mitt arv, kan ge dem ett liv jag aldrig var i närheten av ens i mina vackraste drömmar, är jag så sjukt tacksam.

Här kan man läsa mer av Daniel.

Hold off the dawn

Det var ett tag sedan sist. Här pågår skrivande, i myrtempo. Jag blev tvungen att sätta press på mig själv och anmälde därför min text till en analysgenomgång. En för mig okänd person från den äldre årskursen ska till nästa vecka analysera min text och redogöra för det i grupp. Det var vad jag behövde, äntligen blev det fart på tangenterna. Om texten duger återstår att se.

Förra meddelandet handlade om dramatik. Scenen jag skrev utlöste fler skratt än tänkt, men för de flesta slutade det med en obehagskänsla i magen. För mig räcker det. Jag är nöjd och det gav definitivt mersmak att se skådespelare ta sig an texten.

I dag har jag tittat på budgetdebatten. Det är bara så sorgligt, för att uttrycka det milt. Ett parti som bygger murar får en avgörande roll för vår framtid. Men som Emil Jensen säger: ”En mur är bara en bro på högkant.” Det gäller bara att alla fattar det.

PS: Eftersom jag skriver så oregelbundet kan ett tips vara att följa bloggen (tryck på knappen längst ner till höger). DS:

Musik och dramatik

I dag hade fyraåringen och jag vårt första riktiga musiksamtal. Det började med att han förklarade att han inte tycker om tysk, klassisk musik. ”Jaha”, skrattade jag. Mig veterligen har vi aldrig lyssnat på det här hemma, kanske är det något han hört på förskolan (älskar Lund). Sedan pratade vi röst och melodi. Han sa att man ska bli glad av musik. Vi slog på Guldkanalen och lät musiken strömma ut ur högtalarna. Låt efter låt fick nobben, men så till slut: Bob Marleys Iron Lion Zion. Sonen tog ett skutt ut på stengolvet och började veva med armarna, sprätte fram och tillbaka med benen. Jag måste ge honom rätt, det är sannerligen en sång man blir glad av.

Imorgon ska några skådespelare tolka den dramatik som vi har skrivit som uppgift i utbildningen. Jag är rädd för att mina karaktärer ska bli som Stefan och Krister. Eller som Åsa-Nisse för all del. Det här med att välja två äldre karaktärer som pratar småländska, var det verkligen en god idé?

Here comes the sun

När nervositeten spränger som värst inuti, tänker jag på mig själv som ett vilt djur. På högstadiet spelade jag lejon i en teaterpjäs och där och då existerade inte självkritik. Jag vågade vad som helst. Det var den känslan jag försökte frammana idag vid uppläsningen.

Och dra mig baklänges på en extremt liten vagn, det gick så bra att jag efteråt gav mig själv fem chokladpraliner av fem möjliga. Och Indisk hämtmat därtill.